Gideons ring av Carin Gerhardsen

Så har jag då lyssnat klart på Gideons ring i Hammarbyserien. Nu finns det ingen mer att lyssna på i den serien. Eller läsa för den delen. Jag har inte följt Carin Gerhardsen, så jag vet inte om det kommer en fortsättning men nog tycker jag att hon öppnade för det i slutet av boken.

Även i den här boken var det barn som for illa på olika sätt. Hon gör det bra, Gerhardsen, mycket bra.
Som läsare/lyssnare förflyttas du mellan olika händelser och olika synvinklar av samma händelser.
Jag tycker om tempot i alla böckerna och det här var en av de bättre även om jag tycker om hela serien.

Att läsa dem i den ordningen de kommit ut är att föredra då det är några historier som fortsätter genom böckerna. Ett par av dem är inte klara, därför tror jag på en fortsättning av Hammarbyserien.

Annonser

Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen

I ”Mamma, pappa, barn”, den andra delen i Gerhardsens serie om Hammarbypoliserna får vi bland andra följa en liten flicka på tre år som lämnats ensam hemma. Samtidigt får vi följa en trasig familj där en sextonårig flicka mördas på en Finlandsfärja.

Gerhardsen knyter skickligt samman händelserna som kan tyckas vara långt ifrån varandra till en historia som verkligen håller ihop.

Det enda frågetecknet jag har kvar när boken är slut är hur det gick för Hanna, treåringen och hennes lillebror sedan?

Att fastna i en serie, Hammarbyserien

Just nu lyssnar jag på Hammarbyserien av Carin Gerhardsen. Jag har för mig att jag började på den första, ”Pepparkakshuset”, för något år sedan utan att riktigt komma in i den. Nu är jag mycket nöjd med att ha börjat lyssna på en serie vars böcker inte här helt nya utan jag kan fortsätta utan att behöva vänta på nästa bok.

Jag är inne på tredje boken nu, ”Vyssan lull”, som kom 2010. Att det är lättlästa, (eller lättlyssnade), böcker passar mig fint i vardagen. Det som fångar mitt intresse att fortsätta med serien är främst historierna om poliserna och jag inser nu, en bit in i ”Vyssan lull”, att Gerhardsen snyggt började väva in händelser i första boken som nu får nya vinklingar och inte alls kommer att lösas så som jag trodde. Bra!

Pepparkakshus och barndomens mardrömmar

Jag lyssnade på Carin Gerhardsens ”Pepparkakshuset” i veckan. Jag såg nu att även Carin Gerhardsen finns med i min ”Boktolva” så tio kvar då…

I ”Pepparkakshuset” är det jakten på en seriemördare som pågår. Jag måste tillstå att jag inte är en hejare på att lista ut vem som är mördare i deckare och jag går villigt in i fällan som Carin lagt ut om vem som hon vill att läsaren ska tro är mördare.
En lättsam deckare trots den mörka handlingen. Jag kommer att lyssna på fler av hennes böcker.

Innan jag valde boken läste jag genom några av kommentarerna på Storytels sida och det var väldigt skiftande omdömen. Inte minst om uppläsaren Rachel Mohlin. Jag tycker hon gjorde ett bra jobb och jag kan även tänka mig att lyssna på fler av hennes uppläsningar.

Om du ska läsa en deckare i sommar, läs Mercurium

Nu läste inte jag den, jag lyssnade på den. Jag tycker både om att läslyssna och att läsa.

Mercurium, det gamla namnet för arsenik, är Ann Rosmans senaste roman.

Precis som i Rosmans tidigare deckare som utspelar sig i och omkring Marstrand, är det även här både dåtid från historien till nutid. Jag tycker mycket om just de skiftningarna, det är en romanform som tilltalar mig. De avsnitt som är dåtid är byggda på verkliga händelser och det märks att Ann Rosman lägger mycket tid på att ta reda på fakta och hon gör dessa, sedan länge döda, människorna högst levande.

I Mercurium är det Metta Fock som får liv ifrån dåtiden. Hon var den enda kvinna som suttit på Carlstens fästning. När hon satt fängslad broderade hon en nådeansökan och denna finns att se på Digitalt Museum, klicka på länken och se denna kvinnas arbete.

När Mirja Turestedt läst klart boken kom Ann Rosman själv in och läste efterordet. Där berättar hon om vilket arbete det var att få reda på Metta Focks historia och även att det finns nu levande ättlingar till Metta.

Jag håller med Ann Rosman, jag tror också att Metta var oskyldig.

 

Läslusta – vad jag saknat dig!

Det har inte blivit mycket läst under en ganska lång period. Några sidor här, några sidor där. Ja, tills jag läste Tistelblomman då men sen återvände den där rastlösa känslan igen. Åter igen; några sidor här, några där.

Nu verkar läslusten vara tillbaka och ingen är gladare än jag. Kan längta efter bussen och spårvagnen till/från jobbet bara för att få läsa några sidor.

Just nu läser jag ”Tretton timmar” av Deon Meyer. Troligtvis en författare jag inte stött på om det inte var för att jag åkte med på Bokmanias surftåg förra veckan.

Jag kan se i mörkret av Karin Fossum

Riktor arbetar på ett vårdhem och hans stora nöje är att plåga vårdtagarna på de mest otäcka sätt. Riktor är en enstöring som inte umgås med människor på sin fritid. Han brukar gå till parken och där sitter han på en bänk och studerar andra återkommande besökare till parken. På ett sätt känner han de här andra och det gör att han inte känner sig så ensam som han är? Så tolkar i varje fall jag hans återkommande besök i parken. Efter en tid lär han känna Arnfinn, en alkis som liksom han själv regelbundet besöker parken. Han bjuder till och med hem Arnfinn till sig. Det händer några gånger till den dag när Riktor ser Arnfinn själa pengar ut Riktors plånbok och då brister någonting inom Riktor.

Jag kan se i mörkret är en mörk och otäck historia. Den griper tag och lämnar knappast en läsare oberörd.