Vyssan lull av Carin Gerhardsen

Den tredje delen i Hammarbyserien; ”Vyssan lull” är på ett sätt lika lättlyssnad som de andra två. Den är även stundtals ganska tung, för det är tungt när barn far illa. I den här boken är det barn som mördas och barn som omkommer i en olycka. Nutid och dåtid flätas samman.
Det är en historia om skuld och förlåtelse. Är vissa saker omöjliga att förlåta?

”Vyssan lull” var den hittills starkaste i Hammarbyserien. Inte minst för att kriminalkommissarien Sjöberg får veta saker från sin barndom som han aldrig förut känt till.

 

Annonser

Jag läste Pojkarna

av Jessica Schiefauer.
Det är en bok om landet mellan barndom och tonår. När kroppar förändras och hur flickor och pojkar möts på nya sätt.

Jag har läst många tips om just den här boken och jag har med den i min ”Boktolva” (som jag förövrigt börjar tvivla starkt på att jag kommer att kunna bocka av så många böcker på som jag skulle vilja…).

Pojkarna är en udda historia och jag vet i ärlighetens namn inte om jag tyckte så mycket om den. Kanske var mina förväntningar för stora? Kanske får den en andra chans en dag.

Jag fick i varje fall tillfälle att läsa ännu en bok via min iphone. Lånad på bibblan och jag tycker om e-boksläsandet. Det är väldigt behändigt.

Jag läser alltså finns jag: e-böcker bland annat

Det är lätt att tro att jag inte läser så mycket eftersom jag aldrig uppdaterar här. Det är fel. Jag läser, även om jag inte läser så mycket som jag vill och i vanlig ordning säkert har minst fem påbörjade och mer eller mindre halvlästa böcker, så läser jag.

Jag har dessutom börjat läsa e-böcker. Detta är mig så främmande egentligen. Böcker ska vara av papper, sidor att bläddra i och helst vara vackra att se på. Att läsa böcker digitalt har inte intresserat mig. Tills nu.

En av anledningarna till att jag ville testa är just alla dessa halvlästa böcker som ligger här och var hemma. Här och var i överfyllda hyllor och lite varstans för övrigt. De samlar damm. De ger mig dåligt samvete.

En längre tid har jag tänkt att jag ska börja låna böcker på bibliotek igen, istället för att köpa hem kilovis med böcker. Platssparande och ekonomiskt. Dock i längden inte så ekonomiskt då jag (nästan) alltid glömmer att lämna tillbaka låneböcker i tid vilket resulterar i förseningsavgifter.

Alltså blev det två flugor i samma smäll!
Jag lånar e-böcker från biblioteket. Läser i min iPhone. Det är ca 9 rader/sida, gissa om jag vänder blad ofta?!

Den första boken jag läste var ”Hungerspelen” – Trilogin.
Nu har jag just påbörjat ”Pojkarna” av Jessica Schiefauer.

Sedan har jag även skrattat mig genom Babben Larssons ”Jag vägrar dö nyfiken” som jag lyssnade på via Storytel.

Tusen små bitar av James Frey

När En bokcirkel för alla bjöd in till bokprat om ”Tusen små bitar” nappade jag direkt.
Först främst för att jag ville testa detta att bokprata på nätet för jag tycker idén är lockande och bra.
Jag tillhör inte dem som tidigare kände till James Frey så jag har under läsandet försökt att inte läsa för mycket om honom och boken. Diskussionerna har visst gått vilda ända sedan boken kom ut eftersom den inte är självbiografisk som Frey först från början sade.
Personligen kan jag tycka att det inte spelar så stor roll.
Boken griper tag, från första sidorna ända till slutet. Vissa avsnitt har varit så realistiska att det varit svårt att inte blunda.
Om den varit självbiografisk hade jag haft svårt att tänka mig hur författaren skulle ha kunnat komma ihåg så mycket detaljer under sin tid som dels drogpåverkad och sedan under avgiftning. Däremot verkar han ha stor insyn i hela problematiken av att vilja ta droger och att sedan ta sig ur beroendet.

Jag får ta och läsa om James Frey nu när jag läst boken. Jag är ganska nyfiken på hans andra böcker också men med allt oläst som finns får jag se om just han kvalar till att läsas mer av.

Vad tyckte jag då om boken?
Jag tyckte den var riktigt bra. En spark i magen. Och just magsparkar kan vara nödvändiga ibland för att sätta saker och ting i sina rätta perspektiv.

Bästa boken jag läst på länge: Tistelblomman

Amanda Hellberg fortsätter att imponera. Med Tistelblomman visar hon att hon kommit för att stanna som författare.
I Tistelblomman flyttar Maja Grå till sin pojkvän i Skotland. Maja lämnar Sverige bakom sig och är förväntasfull inför sitt liv tillsammans med konstnären Jack. Huset som Jack hyr är ett gammalt hus som verkar leva sitt eget liv. Ingen i byn vill prata om huset, eller ens närma sig.
När Jack åker till Frankrike för att träffa en gallerist börjar Maja Grå tvivla. Saker är inte vad de utger sig för att vara och detta att ingen vill närma sig Tistelblomman gör Maja osäker. Hon drömmer mardrömmar och bestämmer sig för att bryta upp.

Det jag verkligen tycker om med Amanda Hellbergs böcker att att de sträcker sig utanför bokpärmarna. När jag läser finns Maja Grå en bit ifrån mig och liksom väntar på att jag ska läsa vidare.
Jag väntar redan på mera av Hellberg. Snart kommer hennes ungdomsroman ”Jag väntar under mossan” ut och den kommer att få bli semesterlektyr i sommar.

I sin blogg ”Alla har en bok inom sig” skriver Amanda Hellberg om författande och familjeliv på ett öppet och inspirerande sätt, väl värd ett besök om du läser bloggar.

Jag kan se i mörkret av Karin Fossum

Riktor arbetar på ett vårdhem och hans stora nöje är att plåga vårdtagarna på de mest otäcka sätt. Riktor är en enstöring som inte umgås med människor på sin fritid. Han brukar gå till parken och där sitter han på en bänk och studerar andra återkommande besökare till parken. På ett sätt känner han de här andra och det gör att han inte känner sig så ensam som han är? Så tolkar i varje fall jag hans återkommande besök i parken. Efter en tid lär han känna Arnfinn, en alkis som liksom han själv regelbundet besöker parken. Han bjuder till och med hem Arnfinn till sig. Det händer några gånger till den dag när Riktor ser Arnfinn själa pengar ut Riktors plånbok och då brister någonting inom Riktor.

Jag kan se i mörkret är en mörk och otäck historia. Den griper tag och lämnar knappast en läsare oberörd.